GrusGrus

Denna sida är skrivskyddad. Du kan titta på källkoden, men inte ändra den. Kontakta administratören om du anser att du bör kunna ändra sidan.
====== En god vän  ======
------                                                                                                                                                                                                                                                                                      

<WRAP center round box 60%>
{{:undefined:faelt.jpg}} 
</WRAP>


Idag hade jag en god vän på besök. Det var länge sedan vi träffats, och jag hade innan han anlände varit lite nervös inför tanken på att vi möjligtvis skulle ha lite friktion emellan oss. Han har nämligen varit borta i en annan stad vid dess universitet och vi hade därför endast träffats sporadiskt, i samband med
högtider och dylikt.

hursomhelst var han på besök. Det var ett kort besök, bara några få timmar, men det var ändå givande. Vi började vid tågstationen, där vi möttes och begav oss sedan till ett snabbmatställe för att få någonting innanför västen (det var nämligen lunchtid, och nedra av oss hade ätit). Efter det begav vi oss 
omedelbart till min lägenhet för att undvika att bli suktade in att spendera mer pengar (jag bor precis vid en stor galleria, så det kan vara svårt att hindra sig själv) och slog oss ner för att tala. På det stora verkade allting strålande med honom. Han har börjat bära glasögon, vilket var nytt och gav honom ett mer moget utseende, men utöver synfelet verkade han vara i lika bra skick som alltid. Vi utforskade de normala ämnen 20-30 åringar med aspirationer till att bli vitkragesarbetare diskuterar (dvs politik, filosofi osv) men till slut kom vi in på något som kändes mer personligt. Nämligen att skriva. 

Som jag hoppas framgår odlar jag drömmar om att vara en skribent. inte på heltid, det faller mig inte i smaken över huvud taget, men jag skulle gilla att ha kapaciteten för att formulera mig väl. Mer än det skulle jag däremot också vilja kunna skriva om intressanta saker. Det är där skon klämmer för min gode vän. Jag har nämligen läst några av hans texter, på samma sätt som han läst mina, och även om jag hyser en förkärlek för hans stilistiska grepp (han skriver... klurigt) är hans stora problem att hans problem är för stora. Istället för att försöka tampas med de stora tingen
genom de små försöker han tampas med de små tingen genom de stora. 

För att formulera mig tydligare. Min mor är en skribent, och en mycket duktig sådan. När jag var yngre hade jag, likt nu, drömmar om att skriva stora romaner, underverk osv. Tänk Dostojevskij, Hemingway, Camus, saker av en 'högre kaliber'. Men min mor läste en av mina berättelser och sa något jag aldrig kommer 
glömma, något som fortfarande ekar i min skalle. 'Det är helt okej, men du kan inte kommunicera saker på ett naturligt sätt'. Givetvis, med ett sårat ego och krossat hjärta frågar jag vad hon menar, till vilket hon svarar med ett råd.

Jag ville skriva en scen där en man går in i ett rum, finner en annan man som legat utslagen på lägenhetsgolvet i flera veckor och injicerar honom med en spruta full av någon mystisk vätska (jag kom tyvärr aldrig så långt att jag lyckades klura ut vad som var i den där sprutan). Sättet jag skrev var ungefär såhär. 

'John!? Är du där inne? jag behöver veta om du är där annars sparkar jag in dörren! Du har varit saknad i flera veckor och de börjar oroa sig!' 
Fan också, muttrar Gabriel för sig själv, säkrar pistolen och sparkar in dörren. 

Ser ni problemet? Det är fruktansvärt trist, därför att jag målar inte upp en scen. Vi hör handlingen, men vi ser den inte därför att vi får bara höra om det stora. Min mors förslag var väldigt enkelt. Börja med en flugfälla. Ni vet, sånt där papper som är kletigt och attraherar flugor så de fastnar i kletet och 
slutar vara ett sånt problem. För att kommunicera att John (eller vad jag nu döpte de till på riktigt) legat där länge, beskriv istället hur förfallet rummet är runt omkring honom. Hennes förslag var följande:

Flugfällan var så täckt av flugor att man inte längre kunde se det gula klistret. 

Det var inte hennes exakta formulering men något åt det hållet. Men ni ser! vilken förbättring! Bara premissen av att inleda på det sättet gör texten direkt mer intressant. 

Det var ungefär det här jag sa till honom. Han hade nämligen för omkring två år sedan sagt att han arbetade på två texter. En om sanning och en om rättvisa. Det här är självmordsuppdrag. Du kan inte börja med dessa ämnen. Du måste börja med de små sakerna, som flugsmällor, eller att en vän kommer på besök och sedan,
utifrån det tackla de stora sakerna. 

Tänk om jag hade inlett den här texten med att försöka systematiskt diskutera vad som är en god vän, och utifrån det sökt finna någon poäng, eller ens skrivit en text. Det är i princip omöjligt. Men värdet av en vän är att man kan hjälpa varandra att se vad man behöver arbeta på. Precis som på det sättet jag hoppats att jag idag har hjälpt honom har han hjälpt mig genom att inspirera mig att skriva den här texten. Människor behöver varandra. Mer än vi vill.